Fröken valross

Jag har så svårt att vara objektiv när jag ser bra filmer på bio; sugs liksom in i en slags emotionell biotrans, som jag sedan efter filmen har väldigt svårt att överge för en verklighet där folk prasslar och klär på sig och slår igång sina mobiltelefoner och snattrar Jag vill stanna kvar inne i filmen. Jag vill sugas in i eftertexterna.
SVÅRT, med tanke på hur bråttom folk jämt ska ha ut ur salongen. Har de ingen respekt för filmen? Längtar de så mycket tillbaka till verklighetens fula ljus?

True Grit är vackert fotad och ljudlagd och charmig och spännande. Lite tveksam till hela den här "jag minns när jag var ung - filmen utspelar sig - och nu är jag gammal"-grejen; men har ingen lust att analysera särskilt djupt just nu.

Nöjer mig med att längta tillbaka in i filmen.