Alltså, fröken, vadå FRÖKEN!? FRÖKEN Valross? Hur kan jag ens HA en blogg som heter så!? VA? Jag blir så arg!! Har jag en blogg som heter FRÖKEN valross kan jag lika gärna åka TJEJvasan istället för Vasaloppet!! Ja, och TJEJvättern och Vansbro TJEJsim och LindingöTJEJlopp! Jag menar, vad är det för FEL på världen? Varför måste det finnas tjej- och killversioner av allt!? Det finns ju för sjutton Halvvasan och Halvvättern och Vansbro Halvsim osv. Räcker inte det? Måste vi har "tjejversionen" också?
1889. German philosopher Friedrich Nietzsche witnessed the whipping of a horse while traveling in Turin, Italy. He tossed his arms around the horse's neck to protect it then collapsed to the ground. In less than one month, Nietzsche would be diagnosed with a serious mental illness that would make him bed-ridden and speechless for the next eleven years until his death. But whatever did happen to the horse? This film, which is Tarr's last, follows up this question in a fictionalized story of what occurred.
Det är sällan man har världens högsta förväntningar på en film och den faktiskt lever upp till dem. The Turin Horse försatte mig i den situationen. Två och en halv timme svarvit, ungersk film om en gammal man och hans dotter och deras häst på en liten avlägsen gård i östeuropa. De lever sitt liv och äter sin potatis i så långsamma scener att det knappast är möjligt och magiskt oförståeligt hur regissören Bela Tarr lyckas hålla mig så fängslad. Fotot är så vackert och vinden bara viner. The Turine Horse lämnade kvar en känsla i kroppen som jag hastigt fick gömma undan i mitt hjärta, då vi hastade iväg för att hinna se Rubens Östlunds Play.
Men då och då gör sig den lilla turinska hästen i mitt hjärta påmind, och då måste jag le drömskt och lite sorgset.
Vad som jag sa var världens bästa trailer, visade sig vara världens bästa film.
Men gissa om mobilen inte fick hemlängtan trots allt? Jag vill inte vara den som säger "vad var det jag sa", men det var precis exakt VAD jag sa. Att den skulle ångra sig, längta hem... Och trots att den inte ville höra på det örat håller den på och tjatar och tjatar på taxibolaget nu att skicka hem den igen. Det blir väl jag som får stå för portot antar jag.. Nåväl, jag har väl ändå redan börjat sakna den lilla gynnaren..
Tillbaka efter förträfflig vistelse i Tallin! En vistelse skapad av dagar som rymt en massa film, ryssmat, stickade saker, bärnsten, regn, myspubar och krypkörning*. Mycket trevlig stad det där, Tallin. Ja, min mobil blev till och med så förtjust i den att den ville stanna kvar. Väl på flygplatsen vägrade den liksom att kliva ombord på planet, tyckte att den trivdes så bra i Tallin och allt. Ja, och jag kunde ju för allt i världen inte tvinga den, tyckte väl också att den var stor nog att bestämma själv.. så den tog en taxi in till stan igen.
Måste verkligen rekommendera filmfestivalen Black Nights Film Festival. Fina kassar med varulsvargar på fick vi, liksom kataloger och grejer - och särskilt soft var det att vi fick vip-pass och behandlades som riktiga special guests :)
*Vi var helt enkelt för veka för att köra över varandra
Idag gick jag förbi en bild av en räv och utbrast "titta en häst!". Jag befarar att detta är den direkta konsekvensen av att butiker i Örebro plötsligt har börjat skylta med hästar. Vare sig varorna de säljer har något som helst med djuret i fråga att göra överhuvudtaget. Som Milano Möbler på Fredsgatan till exempel, de använder sig listigt av en fullstor plasthäst i skyltfönstret. LISTIGT FÖRRESTEN? De säljer möbler! Vad har det med hästar att göra!?
Titta, man kan till och med se den på google maps! Fast nu har de en brun istället. Milano Möbler har alltså har minst två uppsättningar fullstora plasthästar..
Fast man måste ändå ge detta slaskväder att det blir så vackert när dimman smyger sig på. Var magiskt ute vid Hjälmaren, och efter en milslång löptur genom Örebros utkantsmörker är jag så trött att jag inte ens orkar klippa mig!
Kvällens insikt: Jag är världens spretigaste människa*
Min syster tror förresten att jag tror att alla ens problem försvinner så fort man får för sig att man ska göra en svensk klassiker :)
Seriöst, jag har knäckt sönder den utdragbara träskivan på mitt skrivbord hundra gånger bara för att jag envisas med att sitta med benen i kors trots att jag vet att det inte får plats under den. Och det spelar visst ingen roll hur många gånger jag tejpar ihop den, för jag lär mig ändå inte.
Det har varit en lång dag. Lång och fylld av huvudvärk, pengar, tårta och yoga. Det är intressant att jag på något sätt måste ha räknat med den här alldeles oförutsedda inkomsten som idag uppenbarat sig som arvodet för filmen Hajen på IKA som jag animerade tillsammans med mina vänner från Animationslinjen i våras - annars vete gudarna vad jag skulle ha levt av i Tallin till helgen! Men nu blir allt som en saga och SVT har köpt rättigheterna* och den kommer att visas på Göteborgs filmfestival i blocket Animated Dreams 1 i januari! MMmmm!
/Jag har bestämt att bakgrunden till vår grupps powerpoint ska vara en screenshot ur My Little Pony
"What art makes us see, and therefore give us inte the forms of 'seeing', 'perceving' and 'feeling' ... is the ideology from which it is born, in which it bathes, from which it detaches itself as art, and to which it alludes."
... jodå, ett citat av Louise Althusser får inleda mitt återinträde i bloggsfären! (Jag gillar särskilt hur konsten badar i sin ideologi.) Jag sitter här och känner mig fortfarande så fånigt hel och harmonisk efter kvällens yogapass där vi ivrigt sökte komma i kontakt med våra sanna jag och öppna våra hjärtan, och jag lovar; mitt hjärta är fortfarande alldeles för stort för min oansenliga bröstkorg och vill bara vräka ut sig över världen. Så i väntan på ett bättre tillfälle äter jag en kryddostmacka och genrebestämmer (vad vill ni, genrer!?) Little Miss Sunshine som en progressiv komedi.
Nu - Twin Peaks Imorgon - hälla kärlek över världen